Jag är inte super gammal. Men börjar närma mig medelåldern vackra period. När jag växte upp var många människor som jag hade runt mig stolta över att vara svenskar. Sverige var respekterat och vi var tredje världens bästa vän. Vi var stora och vi hade ett land som många människor världen över kände till och som man var lite avundsjuka på. Vi hade planer och vi investerade i dessa planer. Vi hade en skola och en sjukvård som man kunde vara stolt över. Vi hade ett solidariskt sätt att vara mot varandra. Men nånstans under min uppväxt så växte mörka moln på himlen och det blev kallare. Vi struntade helt plötsligt i det där med solidaritet och med det vi hade att vara stolta över. Vi skulle bråka om vem som har rätt och vilka människor som är mer värda. Vi skulle sälja ut den svenska välfärden till den grad att vi inte längre känner oss säkra i vårat egna land. Vi skyller precis som alla fascistiska länder innan oss på nått som inte är nationellt. Vi riskerar att förgås som land om vi tar in människor som söker hjälp och skydd. Vi riskerar våran kultur och våra traditioner. Skäms. Sluta stirra på era fötter och möt era medmänniskor med blicken. Se att vi är alla lika och att vi tillsammans kan bygga ett respektabelt land igen och där vi bygger allt på solidaritet. Där vi får våran post oavsett om det bara är vartannat hushåll som får, vi behöver inte sitta i en vprdkö för att någon vill tjäna pengar på våra skattepengar. Vi har en skola som lär och fostrar barn och ungdomar. För vi har råd när ingen vill suga ut våra skattepengar för att lära våra barn. Ta tillbaka det som är vårt och sparka ut de mörka molnen. Låt det lätta på himmeln igen. Låt oss bygga ett Sverige som är byggt av arbetaren och se till att vi är svenskar och inte nått grumligt egoistiskt hatande folk som aldrig kommer komma nån vart. Ta hand om er vänner.
Skrivet av Mah
